Man lär sig visst aldrig…

Så sitter man där igen med facit i handen. Avslutningen på maj månad var jättehäftig med äldsta grabbens debut på Stockholm Marathon. Solen sken, massor med folk och en alldeles speciell känsla att heja på sin egna som som vid 20 km kom springande helt obesvärad i en kilometerfart straxt under 6 minuter. Han klarade hela loppet på 4 h 11 min vilket jag bedömer som en enaståendebra tid för en 22-årig debutant utan löparbakgrund. Grattis grabben!!!

Själv blev jag oerhört inspirerad och såg fram emot den kommande helgen då jag anmält mig till det lokala loppet “Fordmilen”. Veckan för var inbokad med övernattningsvistelse på annan ort i veckan så det fick bli ett lättlöppass på 3 km under måndagskvällen och på torsdagsmorgonen hade jag klarat av en vecka med mycket tågresande som hela tiden innehållit förseningar. Förmodligen hade luftkonditionerningarna i tågen tärt på luftrören då jag vaknade med en ordentlig whiskey-röst. På fredagsmorgonen (6/6) kändes det någor bättre så bestämde mig för att starta milloppet.

Starten kändes oerhört bra och jag höll ett lagom “prattempo” de första 5 kilometrarna för att sedan kunna öka på och köra på lite för att hålla min förväntade miltid. Värmen kändes som en oerhörd hetta och kroppen svarade inte alls. Pulspåslag så fort jag tänkte på att öka farten och det blev en väldigt jobbig resa hem till målet, tyvärr. Det var första gången jag kände av total utmattning i stil med vätskebrist. Nåväl, jag fullföljde på en tid straxt under timmen och med tanke på att jag under loppet stannat för att hjälpa en tjej som höll på att svimma, så var jag ändå nöjd med att ha fuljföljt under timmen.

Nu sitter jag här med konsekvensen av mitt beslut på fredagsmorgonen. Host, hosta, rinnsnuva och hosta. Lite feer känns de som och det är omöjligt at ta sig till jobbet. Jag får nog vara väldigt försiktig och kanske glad för att det inte är värre.

Nästa lopp springer jag i friskt tillstånd. Det blir Midnattsloppet och det ser jag erkligen fram emot!!!

Jag lever

Har kännt mig väldigt trög i kroppen senaste dagarna. Tokmycket på jobbet och för lite sömn. Undrar om jag inte fått i mig för lite bränsle också. Tisdagens träningspass var nog vändpunkten, får jag hoppas. Då var det premiär med nya skorna och idag kändes det väldigt bra i vaderna. Den extra anstränging i vadmusklerna som jag kände av efter passet var idag borta och benhinneproblemen som jag dras med är inte alls lika påtagliga varken för eller efter dagens pass på 7,8 km.

Man kan alltid fundera på om man har något skit i kroppen, eller om det är så att man slarvat med att fylla på i alla depåer. Den vecka som varit har definitivt varit utan rätt påfyllning. Det går ju att åtgärda och det är en bra tröst.

Jag sprang en riktigt skön runda idag, …det är livet!

Jag laddar lite för Fordmilen nästa lördag. Kör ett pass till denna vecka och sedan blir det vila fram till starten, så när som på ett lättare snabbpass någon gång under veckan.

Det har inte blivit så mycket vackra vyer för ögat på ett tag så tanken på att löpa på nya spår växer till sig. Det blir för enformigt att springa på samma bana hela tiden. Saknar de fina stigar jag vet finns och tidpunkten för en ny löpupplevelse närmar sig. Först är det ett millopp. Sedan för det bli jogging i en mer kuperad terräng. Det ser jag fram emot!

Nya grejer

Så var de nya dojorna på plats och väl hemma senare än vanligt blev det en premiärtur. Känner mig faktiskt lite sliten i benen och funderar på hur jag ska förbereda mig inför Fordmilen på nationaldagen. Tre pass denna vecka och sedan total återhämtning veckan föra känns rätt. De nya skorna måste få berätta för kroppen att de tagit över efter mina gamla NewBalance 725 med glipande sulor. Den överaskningen måste framför allt underbenen smälta innan det är dags för milen.

Det blev en kortare 6 km runda i kvällssolen. Förra passet kändes tungt och det fanns kvar lite av den känslan i dag men den kortare distansen var ganska förlåtande. De nya löparskorna kändes perfekta och satt som en sportmössa. Efteråt kände jag dock lite i vadmusklerna vilket säkert beror på att jag valt en sko med något lägre häl. Perfekt att lägga på lite djupverkande linement och köra en benmassage innan läggdags.

Snart är det en ny dag och då blir det ingen löpning. Hoppas att få tid för annat som jag inte hunnit med alls. Det kan vara skönt att längta lite…

Pytt pytt, kommer aldrig igen

Väl hemma efter trippen till Trelleborg sent på torsdagskvllen (23:05) mötte jag den 17-åriga sonen som precis kommit hem efter en fotbollsmatch som gått till förlängning. Han hade spelat 120 minuter och fått rådet att vara noggrann med återhåmtning inför lördagens match mot serieledarna i den juniorallsvenska divition de spelar i. Fredagen skulle gå ut på att äta ordentligt ALLA mål. Inget pass på gymmet men att genomföra ett lättpass utan pulspåslag. På fredagskvällen blev det därför ett, för honom,mycket lätt jogging över 2,8 km tillsammans med sin far. Det händer inte ofta och var riktigt mysigt. Vi höll “prattempo” och snackade med varandra hela vägen. Dagen efter kändes det verkligen bra i benen för oss båda och det blev en segermatch för sonen på lördagen.

Idag, söndag, gick jag ut på ett lugn pass igen men då över 7,8 km. Något högre ansträngning än i fredags men inte alls så att det kändes mer än lätt ansträngt. Det var dock mycket segt i benen. En klen frukost och en minimal portion pytt med stekt ägg under dagen samt alldeles för dåligt med vätska. Då går det inte lätt!!

Jag kan ändå summera 3 pass denna vecka och med 12 dagar kvar till Fordmilen känns allt bra ändå! Det får bli tre pass kommande vecka och sedan vilar jag mig i form.

Balansen…

Så kan det vara…, -Lite stressigt!

En hel del saker på en gång och känsln av slitna benhinnor efter söndagens milpass. Knallade till Apoteket på lunchen och köpte mig en tub smärt- och inflamationshämmande GEL. Läcker förpackning i vitt och lagom feminint lila. Väl hemma med ett några timars ledighet innan läggdags inför morgondagens heldagspass till nordtysklan (Trelleborg). Som vanligt en liten överläggning med mig själv om benen behöver vila eller om det kanske behövs lite “bita ihop” inför Fordmilen 5 juni.

En 5-minutare i soffan, maten klar och en skaplig portion lax med lite pressad potatis. Tillbaka i soffan, blunda en stund och sedan ombyte och ut på gatan. Det blir fartlek idag sa skallen till mig. OK, lugn start bar så att cirkulationen kommer igång i hela kroppen.

Mjuk start blev det och första kilometern gick väldigt lugn. Så kom en lång raksträcka och på den gick jag upp i två snabba intervaller med återhämtning emellan. Fortsatte i ett normalt distanstempo och ökade på långsamt. En lätt tempoökning igen, återhämtning och så ett mera rejält men ganska kort fartpass på sista kilometern. Passet avslutades efter 7,5 km och sedan en promenad ca 400 meter och påfyllning av vätska.

Det har varit en intensiv start på vecka och detta pass blev liksom ett kvitto på allt ihopa. Springa med mat i magen går ju inte, det vet jag och det kändes verkligen idag. Magen signalerade med antydan till håll hela vägen och det gick aldrig lätt någon gång. Den nyinköpta GEL:en verkar funka så det blev inte så smärtsamt men nu får det bli en ordentlig stertching och sedan i säng för tidig uppgång i morgon bitti.

Detta pass la sig inte direkt högt på skalan alltså men var ändå oerhört skönt. Med sista vattendroppen i vattenflaskan försvan hela stresskänslan från närmsta dagarna och nu ser jag verkligen fram emot restan av veckan. Snart är det juni och då kommer ett efterlängtat pass!!!

En 10 km test…

Testade milen idag. En chansning kanske eftersom detta pass också var ett steg i att klara 3 löppass per vecka. En kall dag med mycket blåst och 5 km gång på förmiddagen kanske inte är det mest idealiska om man vill prestera en bra tid men det kvittar tycker jag. På med understället bara och ut på den tänkta rundan. Jag utökade min standardtur med en extra sväng in i hemstadens centrum. Det var folktomt på trottoarerna och inga problem att ta sig fram.

Startade lite för snabbt och fick lugna ner mig lite efter 2 km. Det är en balansgång hela tiden att hålla ner farten när det går lätt så att man får bla flyt HELA resan. Ser verkligen fram emot att få kontroll på milen och att utöka distansen per månad.

Har anmält mig i grupp 3 på Midnattsloppet och det innebär att jag ska landa på en tid mellan 50-55 minuter. Idag sprang jag 10,16 km på 55:55. Det känns riktigt bra med tanke på målsättningen för augusti. Nu satsar jag på att slutföra Fordmilen 6 juni på en tid runt 55 minuter. Det innebär i så fall att jag kapat 6-9 minuter på milen sedan träningen började i april 2007. Härligt med ett sådant kvitto.

Beställde nya löparskor i fredags. Efter lite utprovning av olika modeller skickade jag en beställning till USA där hela affären blir hälften så dyr även fast fraktkostnaden är inräknad. Mina NewBalance 725 är helt slut och har börjat spricka ordentligt mellan sulan och själva skon. Dojorna jag beställt är neutrala och utan en massa dämpningar (ändå mer svikt än i mina nuvarande skor). Har som ambition att fortsätta jobba på mitt löpsteg och tror mycket på tesen att styrka/spänst och det löpsteg jag föddes med kan räcka. En chansning!? ..framtiden får visa hur det blir. Jag har bestämt mig för att inte stressa fram resultaten. De njutningsfulla löppassen är de viktigaste!!!

Just nu ser jag fram emot de pass som ligger framför mig. Kan se framför mig hur det kommer att kunna glittra och gnistra när allt stämmer!!

3 pass i veckan

I dag blev det ett pass där det kändes rätt lugnt och skönt hela vägen. Bestämde mig för att inte fresta på alls utan bara komma in i rytmen och köra igenom passet.

Kom hem i 18-tiden efter en arbetsdag som faktiskt var förlagd vid Medborgarplatsen. Helt klart kom tankarna till Midnattsloppet i augusti. Ser verkligen fram emot det! Väl hemma ige og jag en power-nap och sedan bytte jag om till vindtäta kläder. Lite kyligt i luften och “bara” en återhämtningsdag sedan förra passet.

Det spände lite i vaderna men det var mera likt träningsverk så jag fokuserade på att ta det extra lugnt i starten och att slappna av i vaderna. Det släppte efter hand och jag fick en riktigt skön runda i “lagom fart”. straxt under 5 minuter per km visade det sig på en sträcka av 7,8 km. Slät asfalt med viss höjdskillnad men då i form av en lätt men ganska lång stigning. Jag tror att jag är riktigt nära att kunna växla över till 3 pass i veckan! Då kan jag räkna med ytterligare ett steg i rätt riktning. Nu är det hög tid att planera för Fordmilen om 23 dagar. Känns mycket inspirerande när man känner att man har kontroll och löpningen flyter på.

Det är inte bara löpningen som känns rätt. Årstiden är verkligen läcker. Även om det går fort just nu så är det full aktivitet på många sätt. Koltrastarnas ägg är färdigvärpta och deras bon fyllda med små fjäderlösa ungar som kommer att utvecklas till en skräck för varje daggmask i sommar. Fågelföräldrar har fullt upp med att bevaka sina avkommor och man märker olika konflikter som uppstår i naturen. Framför allt är det de påfrestande skatorna och deras släktingar som skapar oro kring häckande par. Ser en del arter utmed löppassen som jag inte har namnet på men det är kul att upptäcka det nya. Rådjuren som smygit runt trädgårdar har äntligen fått outtömliga betesmarker på åkrarna där de kan ses i par eller en och en. Brunstigt värre ?!

Det har gått väldigt fort och hela omgivningen ser redan ut som full sommar för ögat. Härligt!!

Spring för livet…

Mitt i vardagen med allt som ska göras och tas om hand, alla prioriteringar, utmaningar, världs- och loakal händelser. Mitt i allt detta uppstår det ibland saker som får en att stanna upp. Det kan vara för en stund eller för mycket lång tid, kanske till och med för alltid.

En arbetskamrat avled i slutet på förra veckan. Helt utan förvarning. En person som jag lärt känna genom jobbet. Vi började vår anställning på samma företag samma dag 1995. Sedan dess har vi alltid haft ett mycket bra förhållande till varandra. Många gemensamma intressen och ett sätt att skoja om saker som kännts så där öppet och hjärtligt som det blir när man känner tillit och respekt för varandra. Den här personen var en av det slaget som hellre sitter i loket och kör än passivt åker med eller står i bromsvagnen. En person som gav energi och tog emot energi. En människa med respekt för andra. En som hade sina ramar klara och var tydlig med vem hon var och verkade njuta av det hon höll på med. Hon var inte ensam om sina egenskaper men en av just den typen som jag också kände väl. Jag kan redan känna att det finns ett tomrum trots att vi inte varken umgåtts privat eller haft någon beroendeställning till varandra i jobet. Jag känner mig överumplad och saknar redan att inte kunna slänga käft eller diskutera en viktig fråga.

Dagens löppass startades som planerat efter avslutat arbete. I huvudet fanns tanken om at kanske göra ett riktigt lugnt pass utan närmvärt pulspåslag och ge kroppen en mera skonsam tur. Det var ganska kallt i luften och lungorna fick lite för mycket kalluft dirket och proteraserade rätt tydligt första fem minuterna. När jag sloga av lite mer på takten kom allt i balans började det gå riktigt lätt. Jag fick en känsla av att benen var lite starkare och fokuserade en stund på tekniken. Det gav effekt och jag kom in i det där riktigt sköna flytet då löptempot (86 steg/minut) och andningen bara flöt ihop till en perfekt känsla.

När allt var på plats, då kom tankarna på min kompis som avlidit. Den perfekta löpkänslan höll i sig och i min skalle blandades glädjen med känslan av sorg. Dessa två ytterligheter ställs sällan mot varandra och det kändes väldigt fint att använda löppasset till att sortera känslorna.

Detta pass blev ett av de bättre och jag tillägnar varenda meter till min kompis som nu vilar i sin frid men lever kvar i mitt och mångas minne. Många ljusa tankar…

Jag har den stora lyckan att kunna knyta på mig löparskorna och ge mig ut i det fria. Jag springer för livet, så långt jag bara kan.

Nytt…

Vilket väder!!

Sitter på altanen och funderar på om det ska bli ett pass innan kvällen. Har haft en period med riktigt bra tider i förhållande till för ett år sedan. Har ägnat mig lite åt att analysera utvecklingen sedan jag började motionera 1 april 2007. Jag har tittat på min kilometertid under löppass utan vare sig intervaller eller teknikträning (Helt klart för få specialpass). Jag får fram en tydlig bild av att jag kapat en hel minut på kilometern och målsättningen som för ett år sedan var att klara milen på en timme är inte längre aktuell.

När jag surfar runt på forumet i jogg.se ser jag att många brottas med skador eller överansträngningar av olika slag. Jag är inget undantag men inser att jag lärt mig mycket om hur lång tid det faktiskt tar att vänja kroppen att löpa samt att vänja knoppen vid att anpassa sig efter dagens förutsättningar, inte 20-årsdagens förutsättningar.

För övrigt har jag gjort service på min cykel och fixat ny design på den här bloggen. Lagom slappt alltså!

På räls

Ibland går allt som på räls.
Jag var ute i landet denna vecka och tillbringade ett par dagar på en otroligt fin plats med utsikt mot Kalmarsund. Gullvivorna blommade för fullt, havet glittrade mot en blå himmel och alla fruktträd stod i blom. Vädret har verkligen skyndat på våren och för ögat såg det ut som sommar. Det var några intensiva arbetsdagar och inget utrymmer för löpning. Jag har varit sliten eftersom jag just nu håller på att vänja kroppen vid 3 löppass i veckan (3×7,8 km). Inte särskilt mycket kanske men tillräckligt för att vissa muskelgrupper får lida lite extra. Förmodligen av mjölksyran som gärna sätter sig i vaderna. Förmodligen utsätter jag vaderna för spänningar som frestar på cirkulationen och hamnar i konflikt med strama benhinnor. Det känns så i alla fall.

Ibland går det på räls fast i en mörk tunnel
Då blir det en utmaning som skapar mental press i skallen. Det finns sådana träningspass. Jag minns mitt förra, detgick i den stilen. Det gjorde ont och tvivlet på om jag skulle fortsätta kröp fram i tankarna. hur långt inne i tunneln är man, var är halvvägs och när närmar man sig ljuset i tunneln (målet). I sådana stunder får man stöd av att lyssna på det man har framför sig. Flera pass som kanske är tunga men också de lätta passen som bara är njutning. Andra som ger feedback och som man kan snacka träning med.

Att ha ett par motionslopp inplanerade i sommar känns bra. Det blir mål som hägrar. Den sköna känslan av anspänning straxt före, att komma in i ett bra tempo, uppleva allt runt omkring och att passera mållinjen där den största belöningen är att ha gjort det. Tiden spelar en viss roll men ett rsultat som visar att man har vunnit på att ta sig genom de mörka tunlarna ger extra glädje.

Dagens pass gick som på räls! Tre dagar utan löpning hade faktiskt återhämtat mig riktigt bra och det blev en runda som gick lätt. Funderade lite på hur snabbt det skulle gå och fick till min glädje en sluttid viken jag noterar som veteranpersonbästa på distansen 7,8 km.